Tankar

Jag känner mig ensam och liten trots att det finns så många runt oss. Förmodligen är det dessa hormoner som förstorar upp allt för mig. Men just nu känns allt hopplöst. 

Jag är ledsen för att det ska behöva krångla och bli en så stor grej utav hela denna historien, jag är ledsen för att jag inte har någon energi, jag är ledsen för att min pappa verkligen lägger ner hela sin själ och tid i att hjälpa oss och jag är ledsen för att jag vet hur mycket vi behöver detta just nu. 

Allt detta med för att jag känner mig tom och övergiven trots att jag innerst inne vet att vi absolut inte är ensamma. Jag är nu så tacksam för att vi bor i Sverige igen och har närheten till nära och kära. Jag kan ringa precis när jag vill även om det bara är för att få lätta på hjärtat lite eller bara höra en röst som jag kan få öppna mig för och släppa ut alla tårar som jag just nu inte kan hålla tillbaka. 

I vanliga fall hade jag blivit mer förbannad av hela den här situationen. Även ledsen men tårarna hade dröjt innan de kom trots att jag är en känslig person som inte är rädd för att visa det.