Ledsen jag ligger en dag efter i sanningarna!
Mina föräldrar, vilka är de för mig.
Både mina föräldrar har rötterna i värmland och var gifta i 19-20(?) år innan de som många andra gick igenom en skilsmässa. Jag var då 17år och hade känt detta på mig en väldigt lång tid, som "barn" så känner man mycket mer än vad de vuxna tror. Ibland önskade jag för mig själv att det kanske var bäst att det skulle gå skillda vägar. Hemskt att säga, men den känslan kom till och från under flera år men vilken våga säga det till sina föräldrar. Man kan aldrig dälja något för barnen sägs det ju. Så sant så. Så när dagen kom så var jag förberedd. Men jag älskar mina föräldrar för det vare sig de är gifta eller inte.
Nu har båda gått vidare och jag är så glad för deras skull ♥
Jag är väl som många flickor pappas flicka och har alltid varit :) Ända sedan jag var liten lärde jag mig att om jag frågar pappa så är det större chans att jag får det svaret jag vill ha. Och detta har väl alltid egentligen följt med. Medans min syster har vart mammas flicka, lite så är det :) Det betyder inte att vi inte älskar den andra mer eller mindre...
Jag kan inte annat säga än att jag har haft en trygg uppväxt. Jag tror inte att det finns någon famlij som är helt prickfri. Alla har någon liten spricka även om de inte vågar erkänna det. Att jag kunde känna detta som tidigare skrev tycker jag inte har gjort den otrygg på något sätt utan mer att det vart en lärdom för livet. Kanske för att detta kom som jag känner när jag kom in i tonåren der var då jag upptäckte det och då var jag ändå såpass mogen att jag har vänt det till en lärdom.
Jag vet att de finns alltid där för mig de är inte längre än ett telefonsamtal bort.
Jag kan bara tacka mina föräldrar för den människan jag är idag ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar